Backträningen från helvetet

Idag var jag i valet och kvalet om jag skulle köra till Skrylle för att sprätta lite jord eller om jag skulle köra ett asfaltspass för att förbättra flåset. Jag valde det senare.

Planen var att ta sig från Lund neråt Södra Sandby för att köra lite backträning på en backe modell längre. Sagt och gjort så trampade jag iväg.

Den dryga milen till Södra Sandby flöt på precis som planerat och jag snittade cirka 35 km/h hela vägen fram till backen. Innan jag påbörjar den första bestigningen av backen vilar jag under en minut för att få ned pulsen något, allt för att chocka systemet mer effektivt.

De två första stigningarna gick bra. Givetvis var det helt bisarrt jobbigt, men det är ju så det skall vara när man ligger på sånär som maxpuls. Den tredje var dock en helt annan femma.
Halvvägs upp för backen händer något som jag aldrig varit med om innan: Jag går in i väggen. På riktigt.
Det är en ganska svår känsla att beskriva, men man känner sig totalt kraftlös, i stil med när man är riktigt sjuk. Det gick bara någon minut innan jag kände att jag höll på att kräkas och det kändes verkligen som att alla kroppsliga reflexer förutom andning och puls bara ville släppa. Sjukt obehaglig känsla.

Efter att ha legat i gräset brevid vägen en stund (har faktiskt ingen aning om hur länge jag låg där...) var det bara till att sätta sig på cykeln för att sakta men säkert beta av vägen hem. Det var utan tvekan den längsta milen jag har upplevt i hela mitt liv.

Anledningen till att kroppen reagerade så starkt på träningen idag beror förmodligen på två faktorer:
1. Jag hade ätit alldeles för lite kolhydrater under dagen. 2. För litet vätskeintag under dagen.

Passet i sin helhet resulterade i vilket fall i:

Sträcka: 2.4 mil.
Maxhastighet: 49.7 km/h
Medelhastighet: 26.3 km/h


Nu skall jag bara ta det lugnt resten av kvällen och fylla på energin med rejält av fett, protein och kolhydrater.

// Calle