Cardiologer och glidslem

Idag var dagen D i min almanacka, jag skulle till Capio Kliniken och få mitt hjärta undersökt med ultraljud.

Jag har gjort detta vid ett tidigare tillfälle och blev då friskförklarad. Dock glömmer jag aldrig hur nervös och stressad jag var vid undersökningen. Själva undersökningen är helt smärtfri och väldigt avslappnad, men själva okunskapen om eventuella svåra sjukdomstillstånd är otroligt påfrestande för psyket. Bara ljudet av hjärtat och blodet som strömmar genom kärlen är obehagligt när man ligger där. Kommer cardiologen plötsligt utbrista något i stil med "Det här var inte bra..." eller liknande?
Detta är frågor och tankar som surrar runt i huvudet medens man ligger där och väntar på sin dom.
Speciellt om man har självbilden av en sund atlet, snacka om att få sin världsbild raserad.

Idag var det alltså dags igen. Jag hade inte känt mig speciellt stressad över det under dagen, men när jag väl satt i väntrummet bankade hjärtat som en slägga i bröstet. En halvtimmes väntetid gjorde det hela inte bättre.
När jag väl blev inkallad och fick se apparaturen som skulle avgöra mitt öde, kände jag bokstavligt talat hur mitt blodtryck höjdes till det dubbla. Svettet lackade.  I detta läget var jag långt ifrån så självsäker och tuff som jag brukar, och det är inte ofta.
Jag blev ombedd av läkaren, vi kan kalla honom för Doc, att lägga mig på vänster sida för att han skulle få så bra bild som möjligt av hjärtat. Nu känner jag något kallt, det är glidmedel, eller glidslem som man säger inom vården. Doc sätter sonden på mitt bröst och börjar undersöka mitt hjärta. Vi kom innan själva undersökningen överens om att han skulle berätta i realtid om det han såg på skärmen, detta för att jag själv har ett intresse i att veta hur det ligger till då jag har ganska bra koll på kroppens anatomi.

Jag, inifrån.

Doc förklarar för mig att det mest kritiska skedet i undersökningen är just i början, det är då man upptäcker de stora förändringarna på hjärtmuskeln såsom förstorade kammare, trasiga klaffar eller  utbuktningar på stora pulsådern. Han berömde mig för den otroligt klara bilden han fick, detta berodde förmodligen på att jag inte hade massa fett i vägen för ljudvågorna förklarade han.

Doc konstaterar nu ganska snabbt att hjärtat ser fullt normalt ut, och att inga tecken på sjukdomstillstånd finns i hjärtats vitala delar. Inte heller trycket är för högt inuti hjärtat och han förklarar att mitt förhöjda blodtryck med all sannolikhet beror på stress. Han konstaterar även att min puls har gått ner med 30 (!) slag per minut sedan han påbörjade undersökningen och låg nu och dunkade på i behagliga 72 bpm. Doc säger nu "Nu fungerar ditt hjärta optimalt, behåll den här pulsen!".

Således var allt fullt normalt, och min pumpkapacitet låg lite över vad ett normalt hjärta hos en man i min ålder gör, sannolikt p.g.a. min träningsbakgrund.

Nu när jag vet att mina problem beror på stress är det avsevärt mycket lättare att ta tag i det hela och inte begränsa sig själv mentalt. Man skall aldrig ta sin hälsa för given,  man bör vara medveten om att vanvård av sin kropp idag, kan ge konsekvenser imorgon. Konsekvenser som är svåra att föreställa sig.

Tänk på det.

// Calle

Kuriosa: Mitt hjärta är 11 mm tjockt på det tjockaste stället. Min kroppspulsåder mäter 3 cm (referensområdet är max 4 cm). Samtliga cellulära områden har 100% rörelse. Mina klaffar har en mycket god flexibilitet.